Tekniska problem, lärare som glömmer att sätta på mikrofonen. Elever som hamnar på Buzzfeed. Allt medan gymnasiets lokaler gapar tomma. På grund av det nya coronaviruset har Fryshuset Gymnasium under vårterminen bedrivit samtliga studier på distans. 

Det är maj, och i luften hänger fågelsång och pollen. Träden lyser klargröna mot himlen. Studenten är alldeles runt hörnet, och i vanliga fall hade skolan kryllat av pratglada elever, redo att välkomna in sommaren och det nya vuxenlivet. Det är dock något som inte stämmer. Skolans lokaler är spöklikt tomma. 

Den 17:e mars kom regeringen med beslutet att samtliga gymnasieskolor skulle börja med distansundervisning för att förhindra smittspridningen av Covid-19. Då pratades det om att allt skulle återgå till det normala igen efter påsk. Det gjorde det inte. Senare stod det också klart att inget traditionellt studentfirande skulle gå att genomföra. Ingen lunch, ingen flakåkning. Inget hav av tårögda föräldrar och plakat med bebisbilder.

Bild från distansundervisning på FG.

Men det är inte bara studenten som är annorlunda. Det är en helt parallell verklighet. På många sätt är det en frihet. En kan ta sovmorgon, träna eller ta en promenad i solen istället för att trängas på ett försenat pendeltåg. En kan till och med delta på alla lektioner hemma i sängen. För vissa elever ger det fler förutsättningar att orka med. Det känns plötsligt inte lika utmattande när de inte behöver pendla två timmar varje dag och de behöver inte synas och höras om de inte vill.

För andra är det rena mardrömmen. Hur ska en hålla självdisciplinen om en hela tiden har nära till allt det där roliga i hemmet, det som lockar mer än skolarbetet? Hur ska en kunna koncentrera sig om hela familjen är hemma? Och kanske viktigast av allt, hur ska det gå för dem vars hem inte är en trygg plats att vistas på?

Det är mycket oro som följer i en sån här tid, även om många av oss kan skatta sig lyckliga över att inte ha den värsta faran flåsande i nacken på oss. Det är en stor uppoffring som Sveriges gymnasieelever tvingats göra, och det handlar om en tid som aldrig går att ta igen. För det tycker jag nog ändå att åtminstone ett tack är på sin plats. Ett tack för att alla bara accepterat helomvändningen av vardagen trots att den hände över en natt. 

Det är nämligen så att folk har blivit väldigt bra på att hylla diverse hjältar ute i samhället, och visst är det viktigt, men när det kommer till gymnasieeleverna är de vuxna snabba på att påpeka att de minsann bara sitter hemma hela dagarna och att treorna är barnsliga som gnäller om studenten. Kanske har de bara glömt hur det var att vara ung och stå på tröskeln mellan tryggheten och osäkerheten som följer resten av livet. Att bara behöva en liten sista dos av kärlek och lycka innan en tar det där sista steget. 

Tro mig när jag säger att det inte är någon som bara sitter hemma. Om inte annat följer ännu större ansvar när det inte längre är lika lätt att föra en dialog med sina lärare. Jag tror inte att det går en dag utan att några av oss, eller kanske till och med nästan de flesta av oss, saknar hur det var förut. Vi saknar att klaga på trapporna, att stanna kvar någon minut efter lektionen och prata böcker eller drömmar med en lärare. Vi saknar varandra. Det är inte samma sak på en skärm, och det kommer det aldrig bli. 

Men det är ganska lustigt när man tänker på det. Att det bästa sättet att få elever att vilja gå till skolan är att hålla dem därifrån.