Första veckan var skön. Det vill säga första veckan vi pluggade hemifrån på grund av Corona-viruset. Jag kände mig sliten, så det var ganska skönt att slippa morgonstressen och tunnelbanan. Det var bara att masa sig ur sängen, slänga sig i kökssoffan, och börja plugga.

Men i slutet av andra veckan började det gå mig på nerverna. Jag blev riktigt stressad. Jag tror att det var att jag saknade alla på skolan och struktur. Jag började längta efter promenaderna till T-bana och resan därifrån till Gullmarsplan. Att ta frukost, kalkonmacka, på Gullmarsplans station. Lilla promenaden till Frysen. Friska luften. Att se människor. Träffa alla. Som sagt. Jag saknade det. Jag var stressad och mådde inte alls bra. Jag fick svårare att koncentrera mig hemma också.

Jag hade vänner som hälsade på mig hemma och de var helt friska och jag träffade ingen annan. Så för att få ombyte så åkte jag till min mormor. Vi pratade om det innan. Vem jag mött och så. Och jag dubbelkollade med De så att de inte var sjuka efter det att vi setts. Jag kunde ju inte smitta ner mormor.

Hon bor i ett gammalt hus i skogen i Tumba alldeles vid en sjö. Där har jag varit mycket i hela mitt liv. Jag tycker verkligen om naturen där. Jag blir lugn. Och mormor blir jag också lugn av, men också glad. Vi är väldigt lika inuti men även lite till utseendet fast ingen ser det. För jag är ju så mörk och hon är så ljus. Blont hår och ljusgrå ögon. Och hon måste sminka sina ögonbryn lite för att de ska synas. Men vi har samma ansiktsform. Och vi är lika inuti.

Vid mormor brygga

När jag pluggar hos mormor så sitter jag vid ett väldigt gammal skrivbord. Det är i mörkbrunt trä med snidade ben. Och utsikten. Huset ligger vid sjön Aspen och det ligger på en höjd. Skrivbordet är på övervåningen och står precis vid ett fönster ut mot sjön. Det står i mormors sovrum som är halva övervåningen. Tvärs över sjön ligger Lars Magnus Ericssons gård Hågelby där jag sprang runt när jag var liten. Den ser jag där från skrivbordet. Jag ser stallet som ligger bredvid och skogarna bort mot Skärholmen. Det är väldigt speciellt att sitta där. Mormor har sagt att jag ska få det skrivbordet. Men jag vill att det är hos henne. Jag vill inte tänka på vad hon kan mena. Att jag ska få det när hon inte finns? Det vill jag inte tänka på.

Där på övervåningen hos mormor har jag mitt sovrum. Eller mitt, det är hennes gästrum. Jag tog med mitt elpiano dit och har lagt upp det på ett litet bord i gästrummet. Jag brukar oftast träna på det material jag får av min keyboard-lärare för jag känner att han lär mig väldigt bra, det känns verkligen som att jag utvecklar mig som keyboardist. Musik gör mig glad och lugn. Så har det alltid varit. Inte all musik … men ändå. Så är jag. Mojje brukar ligga och lyssna. Mojje är en katt som bodde på en soptipp i Södertälje och hamnade på katthem. Jag var med och hämtade Mojje på katthemmet. Han var så rädd. Mormor låg bredvid hans kattkorg i flera veckor innan han vågade sig ut. Och i början fick mormor krypa på alla fyra med Mojje under sig för att han skulle våga undersöka huset. Nu är han hur modig som helst. Han har inga tänder men han har världens finaste vita päls med bruna fläckar. Och rosa nos. Färger som en liten gris. Jag brukar kalla honom Grisen. Mojje gillar väldigt mycket när jag spelar.

Nu skulle jag kunna berätta om att jag är hemma i Stureby igen och att jag brukar gå ut till det lilla berget och skogen bakom vårt hus. Men nu har jag skrivit för mycket. Det får bli en annan gång. Men jag trivs där uppe på berget i den lilla skogen. Det gör mig lugn i Corona-tider.

Jag glömde det där om framtiden efter Corona. Jag försöker att inte tänka för mycket på Corona nu. Det händer just nu när jag snart fyller 18. Det som händer nu med Corona är så speciellt att det kommer finnas med mig ett bra tag tror jag.

Och skolgången. Det funkar att plugga så här. Även om jag saknar Frysen.

Nu drar jag ut till skogen.