Shakira Nabatanzi

Montage

Kära klasskamrater…

Detta är en insändare till mina kära klasskamrater från grundskolan som bara tittade på medan jag gång på gång blev diskriminerad av både lärare och elever…

Kära klasskamrater från grundskolan, hur kunde ni inte säga något när ni visste att det var fel? Hur kunde ni sitta tysta i klassrummet med blicken mot era bänkar när jag stod upp för mig själv med gråten i halsen? Hur kunde ni komma till mig senare för att berätta hur chockade NI var när det var JAG som blev utsatt?

Jag kunde höra era tunga suckar varje gång jag sa till att jag tyckte det var jobbigt när läraren vid upprepade tillfällen använde sig av n-ordet. Ni tyckte att jag överdrev. “Hen säger ju inte ens det på negativt sätt”. Det kom till den punkten där jag kände att jag kanske överdrev. Jag började jämt skämmas när jag sa till eftersom ingen annan var på min sida. En av Sveriges grundlagar är yttrandefrihet och jag använde min när jag sa till, så varför fick ni mig att tänka att det var fel av mig att säga emot? Ni fick mig att tro att jag hade fel i att säga till och för det hatar jag er.

Bilden är ett montage och klassen det föreställer har inget med Fryshusets Grundskola att göra.

Vi fick våra första biologiböcker på biologilektionerna. På framsidan av boken var det en apa. Min bordskompis brukade säga saker som; “det där är din pappa” eller “kolla där är du” och “du ser ut som den”. En liknande situation hände på en historielektion hade vår lärare som ett bildspel på slavar som visades på den stora whiteboarden. Bredvid mig satt en klasskamrat. Han tittade på skärmen och pekade sedan vände han sig till mig för att säga att det var jag som visades på tavlan. Han pekade på en svart SLAV och sa att det JAG! Dessa två personer sa dessa saker tillräckligt högt för både lärare och elever att höra, men INGEN sa till.

Under en lektion hade min föredetta lärare använt sig av ordet ‘n-bollar’ vilket jag tyckte var problematiskt och jag sa till. Istället för att inse hennes misstag så blev hon väldigt defensiv och började säga till MIG hur hon fick använda sig av ordet eftersom hon var lärare och det ingick i hennes föreläsning. Läraren, jag och min nära vän från klassen diskuterade länge om detta medan resten av  klassen satt tysta och rullade tummarna. Efter att lektionen tog slut så kom några klasskamrater fram till mig och försökte förklara för mig hur chockade de var och att de tyckte att läraren hade fel. Jag blev rasande och frustrerad. Varför väntade du fram till EFTER att diskussionen var över för att stå på min sida? Varför sa du ingenting när gråten i halsen brände på mig? Kunde du inte sagt så där och då?

När det var dags att se på film under  NO-lektionerna så minns jag att så fort gardinerna blockerade ljuset och lamporna var släckta så var det dags att ställa frågorna; “Vart försvann Shakira? Shakira vart är du?”. Ni skrattade och jag gjorde densamma i början men tillslut hörde jag det så pass ofta att det inte längre var “roligt”. När jag väl samlade modet till att säga åt er att sluta så sa ni att jag var “tråkig” och att jag inte kunde ta skämt, men för mig var det inte roligt. Jag tror att det värsta för mig var att läraren kunde höra allt men att han aldrig sa till.

Enligt UNICEF så står det i punkt 2, barnkonventionen att; “Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.” När ni inte sa till  vid alla dessa tillfällen så var det som att det var okej att låta mig diskrimineras.

Kära klasskamrater från grundskolan, nu i efterhand vet jag att jag var den som hade rätt att säga till vid varje tillfälle. Nu i efterhand vet jag att man ska stå upp för sig själv och  andra även om det är jobbigt för att nu i efterhand förstår jag att det är bättre att säga något när jag vet att det är fel än att vara tyst.

/Shakira Nabatanzi 18ESC

31/1-2018